#19 Trollet

Posted on Posted in typografi

Min första praktikplats var på ett sätteri.

Yrket sättare är utdött sedan desktop publishing lanserades. Innan persondatorerna blev vanligt beställde man alltså textutskrifter hos sätterier. Sedan stod man vid ett ljusbord och monterade upp spalter som skulle ligga i linje både lodrätt och vågrätt. Ungefär så.

Sätteriet jag praktiserade hos var i en liten skrubb där tre personer jobbade. Samtliga rökte. Ihärdigt. Det var före lagstiftningen. Jag tror att jag fick min dos av nikotinhalt av att inhalera ångorna där dagligen under en termin. Tror att jag slutade med smygrökandet tack vare mina dagar där…

I ett rum fick skrivbord, ljusbord, hyllor, skåp, pentry och dessa tre personer plats. Fyra med mig. Öppet kontorslandskap således långt innan det var ett begrepp.

I mörkrummet fanns reprokameran. I detta rum var det mörkt, men rött ljus när man fotograferade. Reprokamera använde man förr för att förstora text eller bild. I svartvitt. Stora åbäken. Två rattar på kameran som man justerade in förstoring/förminskning respektive skärpa.

Ute på gården i ett betydligt större rum fanns en maskinpark som framkallade just sättningarna dvs textutskrifterna. Maskinerna var på den tiden större än bilar, och de hade således större utrymme än vad personalen behövde.

Att producera sättningar såg ungefär ut som html-kod. Man skrev i kod vilket typsnitt, storlek, radbredd, spärrning etc texten skulle vara i. Och sen matade man in data och avslutade med kodsnutt.

Gnuggisar förekom också. Dessa använde man främst till rubriksättning. På halvtransparenta ark fanns bokstäver som man gnuggade på för att fästa på papper. Därefter fotograferade man det i reprokameran för att eventuellt justera storleken. Detta fotograferades på ett s k silverpapper som sedan fungerade som original.

Just genom dessa gnuggisar fick jag lära mig att rundade bokstäver – typ S, G, O osv – ska placeras lite lägre än de raka staplarna. Annars blir det obalans i textraden. Jag fick också lära mig att varje bokstav kräver olika luftutrymme. Mycket känsla och ögonmått som styr det, fanns inte riktigt någon mall att utgå ifrån då.

Trollet, som chefen kallades för, hade väldigt speciell struktur. Varje yta på kontoret var belamrat med pappershögar. Skrivbordet gick inte att arbeta vid, det var överfyllt med tidningar, pärmar och än fler pappersstaplar. Fanns det en fri yta var det pga ett askfat. Ingen utom Trollet – jag minns inte vad han hette, men han kallades så – behärskade denna (o)ordning. Man kunde fråga honom om det där manuset till korsordet som skulle göras original till. Jamenvisst, då gick han till högen under böckerna till vänster om kaffebryggaren, bredvid askfatet. Knep ett ark ca 20 cm ner och gav mig manuset!

Trollet

#19.2014 #blogg100

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *